Det lilla barnet smyger på tå, tyst genom hallen i huset. Smyger fram för att inte väcka. Väcka mamman som sover sin välbehövliga sömn. Mamma mår inte bra, det har den lilla flickan förstått. Hon vet men förstår inte varför. Ingen pratar om det, varken mamma eller pappa. Det är inte något hon direkt grubblar över, men naturligtvis påverkar det henne. Men, hon vet inget annat, tror som barn gör mest att det är så som familjer har det.

Den lilla flickan fortsätter att smyga på tårna ända in i vuxen ålder. En dag uppmärksammar både hon själv och hennes mamma att hon gör det. Vad konstigt...varför går hon på tårna? Det har hon inte riktigt tänkt på att hon gör. De skrattar åt det.

Jag har precis läst färdigt boken "Drunkna inte i dina känslor", boken handlar om personer med förhöjd känslighet. Känner igen mig. Har själv gjort ett test för ett par år sen i samband med att jag gick i samtal, med anledning av att jag höll på att drunkna. I tårar. Testet visade att jag hörde till de personer som har en High Sensitive Personality. Under samtalen fick jag svar på varför jag blivit den jag blivit. Hur arv och miljö har påverkat mig. Frågorna jag ställde kunde jag själv besvara. Så självklart min personlighet utkristalliserade sig, varför jag blev det tysta lilla barnet som smög på tå och inte tog någon plats. Den blyga - som de vuxna sa. Som inte tog någon plats...för att det inte riktigt fanns någon plats kvar att ta. Alla platser var upptagna, utom den för den tysta och iakttagande.

Känna stämningen i rummet, känna att någon inte mår bra. Allt sugs in. Hon vill ställa tillrätta, vara till lags. Överraska, göra några smörgåsar, sätta på kaffe. Då kommer allt bli bättre. De blir glada igen. Mamma och pappa, som ser så sorgsna ut. De berömmer henne, att hon är så duktig på att överraska. Hon lägger in matlådan åt pappa också, då blir han ännu gladare. Hon kan knepen. Vill bara att alla ska må bra.

Jag klappar på det lilla barnet inom mig. Sån blev jag. Hela livet har jag gått runt och haft som högsta önskan att alla ska må bra - då mår jag själv bra. Ställa allt tillrätta. Lösa problem. Ta hand om andra. Och glömt bort mig själv.

Känslor har alltid fått styra mina val. Jag har aldrig kunnat gå förbi dem, aldrig kunnat handla taktiskt. Har aldrig kunnat se tiden an och avvakta. Fastän min intelligens sagt mig att uppoffringarna säkert kommer att bli stora. Och jag offrar mig.  

Sån blev jag, Stark Skör. Så stark när det gäller och behövs. Och så skör däremellan. Jag kan leva med det nu, jag har lärt mig. Jag hämtar energi från naturen och från allt det vackra som omger mig. Jag måste ha blanka dagar, när inga måsten finns, när jag bara får vara. Och jag tillåter mig, behöver inte stå till svars längre. Jag är inte överkänslig, jag inbillar mig inte. Jag är jag. Idag stark, imorgon skör.

/Lena