Varje människa har sin berättelse, varje liv sitt öde.

Så många livsöden jag har fått tagit del av i mitt liv. Och varje historia är unik. Varje människa har sin egen berättelse.

Jag ser in i de små barnens ögon, ser det fasansfulla som speglas i deras blickar. Vem kommer att lyssna till deras berättelser, vem kommer att ta del av deras livsöden?

Jag tänker på mina egna barn, de som är vuxna nu. Försöker föreställa mig dem och mig i samma situation som de jag ser på bilderna. Jag slår ifrån mig tanken - den gör för ont.

Ändå måste jag våga förstå, jag måste försöka sätta mig in i det som händer och sker. Jag måste tro på det goda, att det är så mycket större än det onda. 

Mitt bland oss, varje dag finns dessa bilder och det otroliga är att varje bild speglar någons verklighet - det är lätt för oss att glömma. Lätt att tro att bilden är fiktiv.

Vi som står vid sidan om, vi som fött ett oskyldigt liv till världen, tagit hand om ett liv, fostrat ett liv, ansvarat och älskat en annan människa. Vi behöver endast fantisera i vår tanke att det lilla barnet är mitt och föräldern är jag. Och våga stanna kvar där. För att försöka förstå.

Eftersom människan är en tänkande varelse, som begåvats med något så unikt, så börjar allt med en tanke. Låt oss tänka tanken och därefter agera. Varje människa kan göra något, jag kan och du kan. Låt oss börja idag och påminn gärna de medmänniskor som inte tror på det som händer att det faktiskt är människors verklighet vi ser i dessa bilder. 

/Lena