Foto; L. Melin

För drygt ett år sen skrev jag ett blogginlägg som handlade om Mitt Paradis. Om lyckan av att få sitta i morgonsolen vid mitt torp med en kopp kaffe i handen och njuta av fåglarnas kvitter och trädens sus. Av att få njuta av det goda i livet och insikten av att tillhöra världsalltet.  

I helgen var jag vid torpet igen, satt på samma sol i samma morgonskugga och tittade på asparna i den svaga vinden. Lyssnade till det välkända rasslande som bladen ger med sitt evigt darrande, det som aldrig upphör. Hörde skogsduvan i skogen...dess dova läte, så dovt att örat nästan inte kan uppfatta det. Men känslan var inte densamma.

Att skiljas är att dö en smula, även om det är från gamla hus, jordkällare, utedass, farstukvistar, grusgångar, kryddland, äppelträd, klängrosor, humle, vårdträd, skogens trädkronor och fåglarnas kvitter. Och jag dör en smula. Inombords. Så många minnen kommer till mig - och dem kommer jag för alltid att ha kvar. Alla midsomrar som firats i torpet under alla år, med god mat och dryck efter att ha besökt den traditionella midsommarresningen vid herrgården. Lotterna som jag köpt i stånden men aldrig vunnit något på...men med förhoppning om att vinna den hemvävda trasmattan. Som min vän gjorde året då de var på besök. Och som vi glädjes så mycket åt.  

Så mycket känslor jag brottas med, vill inte riktigt ta in att jag ska skiljas från allt detta. Att jag inte kommer att sitta på farstukvisten med min kaffekopp, att jag inte kommer att klippa ner mina vintertrötta pelargoner under tidig vår, att jag inte kommer att rensa mitt kryddland som alltid växer igen, att jag inte ska kämpa med slåtterbalken på åkern, att jag inte i den mörka natten kommer att gå över den daggvåta gräsmattan till dasset - ibland två gånger samma natt, att jag inte kommer att handdiska vid den låga diskbänken, att jag inte kommer att vakna i tidig morgontimme....stel i ryggen av den alltför hårda sängen och att det nu inte blir jag som målar färdigt väggarna i köket och kammaren - hallen, spegeldörrarna och skåpsluckorna har jag gjort klart.....allt detta brottas jag med. Och jag blir ledsen, några tårar rinner tyst och sakta nerför mina kinder.  

När jag sitter med min kaffekopp i skuggan tillsammans med de andra är jag endast en åskådare utan tillhörighet. Jag tar in världsalltet utan att tillhöra....jag hör asparnas rasslande i den svaga vinden, jag hör skogsduvans dova läte samtidigt som jag dricker av mitt morgonkaffe. Att skiljas är att dö en smula och att dö en smula ger sår som skaver. Kanske för resten av livet.

/Lena

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Foto; L Melin    Inte på bekostnad av mig   orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar. Tystnad...

    Skrivandets helande kraft   för många, många år sen satt jag på en stol mittemot en man. Jag hade blivit skickad till honom för att prata. Hans profession var att hålla samtal. Jag behövde få prata om det traumatiska som hänt mig. Jag va...

  foto; L.Melin   Köpa tid   känslan av att livet bara går, rullar på eller gått i stå. En känsla av att det endast består av att äta, sova jobba...äta, sova jobba. Och däremellan en trötthet och likgiltighet som förlamar och resulterar i ...

    Nu blommar blommorna dom vita blommorna Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas En sliten ängel går längs gatorna i januaridagen är hon tunn som gas   Hon drar sin kvast ner längs rännstenen Barnen har flyttat ut se dä...

  Foto; L. Melin   Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet. ...