Senaste inläggen

Av LeAn - 10 juni 2015 17:25

 

Foto; S.Eriksson 

 

Stanna upp, begrunda, välja väg, ta svåra beslut. Vara insiktsfull, vara mogen, vara modig - vara vuxen.


Våga förändra sin situation och sitt liv efter de förutsättningar som gäller idag, inte de som gällde igår och inte de som gäller imorgon. När livet har kommit till ett stadium då både ålder och den egna hälsan kräver en förändring till en enklare vardag. Det krävs en hel del för att kunna genomföra en förändring innan tiden har runnit ut och orken tagit slut.


Att vara realist utan att bli nostalgisk, att förstå att ens förutsättningar och liv är under ständig förändring. Att ta ansvar över sitt eget liv medan tid finns och att inte lägga över det i andras händer. Att våga inse när det är dags att rensa, sortera, göra avslut och sälja av.


Jag är förundrad, imponerad och stolt över att dessa människor finns i min närhet. De som är så vuxna och inser allt detta. Att de helt krasst kan resonera att det som har varit, har varit och snart kommer en annan tid. Att de inser att åren de haft här är över och att de har varit fantastiska. De har levt sin dröm, men nu är det dags att gå vidare - till ett annat liv. Ett enklare liv i mindre skala som deras kroppar och hälsa orkar med. Utan att bli nostalgiska och utan att bli fyllda av sorg.


Istället kan de glädjas över det nya som ska komma, fastän förändringen är så stor. Beslutet är taget, förändringen är igång och genomförandet pågår. De har gett sig själva lång tid att ta omhand, att vänja sig, att bearbeta och utföra. Ett helt år kommer det att ta att säga farväl till gården de levt på, av och med. En gång tog de chansen, förlängde livet och gjorde drömmen till verklighet.


Nu är en annan tid, en annan dröm som också kommer att bli verklighet. Dags att vända blad - beslutet är taget.

 

/Lena


 

Av LeAn - 27 maj 2015 21:44

 


http://www.xn--fgelsng-exae.se/naktergal


Idag var jag och besökte en av mina vänner och vi gick en skön promenad längs ån som rinner genom hela vår stad. Det blev en ganska lång promenad i den sköna, ljumna försommarkvällen. Vi gick till gångvägens slut, vid utkanten av vår stad, där vände vi och gick tillbaks igen.


Helt plötsligt i snåret hördes en underbar sång....något jag aldrig någonsin hört i hela mitt liv, fastän jag är intresserad av fåglar och kan en hel del fågelsorter och dess sång. Den vi fick äran att lyssna till var näktergalen. Vi var ett litet sällskap som stod och lyssnade i flera minuter till denna lilla anspråkslösa fågels fantastiskt vackra sång.


Och allt blev så otroligt vackert - tänk att en sån liten varelse kan göra så mycket gott. Kan inge så mycket hopp och ljus i vår tillvaro. Alla borde få vara med om ett sånt tillfälle, för det går inte att gå förbi. Tiden stannar och allt blir så skimrande vackert! Denna lilla fågel som sjunger sin drill för oss, om vi bara ger oss tid att lyssna till den.


Och om jag i natt vaknar liksom de senaste tre nätterna med oron malande i min kropp, kommer jag att ta fram bilden av det vackraste någonsin. Och jag kommer att vaggas till söms till ljudet av den lilla, lilla näktergalen som sjunger för oss oroliga själar.



/Lena


Av LeAn - 26 maj 2015 19:53


  

Foto; L.Melin


Det krävs mod att befinna sig i sin egen verklighet, att våga stanna kvar, att våga möta och våga se. Och att inte fly när allt runtomkring rammar. Det finns många sätt att fly på, många sätt att vika av, att domna bort, vi fyller oss till bredden och längden.


Livet, vad handlar det om egentligen och vad är viktigast av allt? Hälsan säger vissa, kärleken säger andra och för vissa är hög standard helt krasst det viktigaste av allt.


Att dra i bromsen, att våga stanna hjulet som snurrar, att våga ta emot tankarna som kommer, att våga möta det onda som kommer om natten när vi ligger där ensam i vår säng. Till det krävs mod. Att möta sin egen verklighet såsom den ser ut, utan att försköna, utan att lägga till eller dra ifrån. Att våga vara i nuet, inte i dåtiden och inte i framtiden. Fastän det gör ont och fastän vi känner oro.


Allting kommer att ordna sig, allting kommer att bli som det blir - allting oavsett. Som det alltid har varit och som det alltid kommer att vara. Vissa saker kan vi påverka, men allt kan vi inte förändra. Vi kan endast förändra oss själva och göra efter bästa förmåga. Sen måste vi ha tillit och tilltro till att allt kommer att bli bra. Det krävs mod att våga möta sin oro och känna hur den drar i kroppen. Att våga möta den utan att döva den och utan att gå förbi den. Att våga känna den och förstå den. Vi kan lindra den genom att säga att allt kommer att bli okej, hur det än blir och hur det än går. Allt kommer att ordna sig om och om igen. Som det alltid har gjort i alla tider.


Jag befinner mig, jag känner mig, jag är mitt i. Min egen verklighet, precis som alla andra. Vad kan vi annars göra? Vi modiga.


/Lena

Av LeAn - 14 maj 2015 22:49

  


För nästan trettio år sen såg jag för första gången en fantastisk krukväxt som jag sen den dagen har längtat till att äga, en Rosenskärm.


Visst, den kostar några hundralappar, men nog har jag haft råd att köpa en under åren som gått. Varför har jag inte gjort det? För varje gång jag har sett en i blomsterbutiken har jag stannat och tittat med längtansfulla blickar.


På min födelsedag för ett par veckor sen fick jag en peng tillsammans med ett födelsedags-kort. Pengen var tänkt att jag skulle inhandla blommor för, till hemmet eller till trädgården. Jag berättade om Rosenskärmen och givaren av pengen sa, "då måste du köpa en sån".


Efter ett par dagar åkte jag till blomsteraffären och till min lycka hade de ett antal Rosenskärmar, som kostade tvåhundra kronor. Jag stod och tittade på dem med längtansfulla blickar...så vackra. Tänk att äga en sån. Samma tanke som alltid.


Men, när jag står där och försöker välja vilken jag ska köpa, kommer en annan tanke till mig. Jag ska inte köpa en Rosenskärm. Vissa saker ska man inte äga, vissa saker ska man endast längta till. Det är själva längtan som är njutningen, inte att äga. Jag insåg att något viktigt skulle upphöra om jag skulle köpa denna blomma, nämligen min längtan. Och den ville jag hellre behålla än att få köpa blomman. Den var viktigare. Insikten kändes väldigt märklig, men jag förstod plötsligt varför jag inte hade köpt denna blomma under alla år, fastän så många tillfällen hade getts mig.


Så istället köpte jag en vacker uppstammad lavendel som jag planterade i min gamla zinkbalja. Den står nu utanför min dörr och jag är så glad att jag valde den.


För födelsedagspengen fick jag en vacker blomma, en värdefull insikt och behålla min längtan. En fantastisk födelsedagspresent!

 

/Lena


Av LeAn - 9 maj 2015 22:52


Två små barn som kisar i solen, hand i hand, oskyldigt, ovetande om det liv som ligger framför dem. Pojken sex år gammal och flickan precis fyllda två.


En varm sommardag år 1959. Barnen är blyga inför den stora händelsen att stå uppställda framför en kamera. De vuxna tycker att de är bedårande söta. Den lilla flickan har fått en ny ljusgul klänning i present som hon ska få bära dagen till ära då hennes föräldrar kommer och hämtar henne. Hennes föräldrar har haft några barnfria dagar, som hon har fått tillbringa hos mammans väninna och hennes man. De har varit på det hyrda lantstället.


Luften är varm, humlorna surrar och den lilla flickan ler som vanligt. Hon är så söt i sin nya klänning, hon finner sig i situationen, även fastän hon inte riktigt förstår var hennes föräldrar är. Saknar dem förstås. Men, hon är trygg, hon vet att de hon är tillsammans med älskar henne högt, som om hon vore deras eget barn. Och den lille pojken är också så älskad ett barn kan vara. Av sin mamma och hennes nye man. Pojkens biologiska pappa finns inte närvarande i hans liv. Ett vanligt fenomen i denna tid, ensamstående mammor som finner en ny livskamrat. Barn som får en styvfar, som älskar dem eller inte. Den lille pojken har tur, han är älskad av sin nya pappa. Och hans mamma avgudar honom, den lilla pojken med sitt gyllenfärgade änglahår.


Pojken säger att han ska gifta sig med den lilla flickan när han blir stor, han älskar henne och vill beskydda henne. Så oskyldigt ovetande om det livsöde som väntar.


Åren går, barnen växer upp, deras vägar skiljs. De träffas sporadisk på de kafferep deras mammor har. Blyga inför varandra.


Som tonåringar möts de igen, på ungdomsgården. Han är ensam, har inga kompisar. Han försöker få vara med i gänget, men han får inte tillhöra. Han stöts bort, mobbas. Han är stökig, hamnar i bråk, ofta berusad. Blir utslängd av vakterna, skriker, protesterar. Vill tillhöra. Hon ser honom och blir ledsen, tycker synd om honom.


Hon ser honom igen, många år har passerat. En tilltufsad, hemlös man som böjer sig över den lilla mörka pojken med pappmuggen i sin hand. Han försöker ta pojkens pengar. Den lilla pojken blir rädd och drar åt sig muggen. Han väser hotfullt åt honom. Trött vinglar han iväg på sin cykel, som en gammal man. De gyllenfärgade änglalockarna har förvandlats till ett grått risigt burr som inte har kammats på länge.


Hon känner igen honom. Hon vet hans namn. Andra människor vänder sig bort från honom. Hon stannar och följer honom med blicken. Hon är den enda som ser honom. Hon vet hans historia, hon vet att han var ett älskat barn. Hon vet att han var vacker. Hon vet att han kände kärlek. Han ville gifta sig med henne när han blev stor. Hon vet.


Den lilla flickan är naturligtvis jag. Livet har behandlat mig väl.....och den lilla pojken fick aldrig tillhöra. Livsöden....

 

 


/Lena


Av LeAn - 21 april 2015 18:40

 

Foto; L.Melin

 

Du går din sista promenad just nu, på väg till Nalle-Björn som ska ta bort det onda. Tillsammans med din flock vandrar du på de korta benen gatan fram.

Solen skiner och det är den vackraste av kvällar.

Snart kommer du att få somna in och många tårar kommer att fällas vid din sida.


Vi är också med dig Ludde-gubben, Leo och jag, vi tänker på dig och kommer att

sakna dig så mycket. Sov gott, vännen! Och Hopp och Snurr! 

 

Lena 

 

Av LeAn - 17 april 2015 17:05

 



Så mycket negativt runt omkring....hur kan det komma sig. Mitt i befinner jag mig och som ringar i vattnet ringlar negativa händelser omkring mig. Jag själv är inte alls på något sätt drabbad. Men så många i min omgivning. Av allt möjligt....och den gemensamma nämnaren är att det inte är av positiva slag, det som händer.


Det handlar om svek, uppbrott, skilsmässor, allvarliga sjukdomar, sjuka husdjur m.m m.m ja, listan kan göras lång. För några månader ställde jag frågan vad vi befinner oss i för tid ...för det känns som att det är väldigt mycket elände just nu. Och det har bara fortsatt i samma riktning.


Jag har varit med om detta fenomen tidigare i mitt liv, att negativa händelser kan svepa in...en efter en....som i en oändlighet. Just nu är det en sån tidsperiod och jag befinner mig mitt i utan att själv vara personligt drabbad. Jag behöver endast ta del och försöka vara ett stöd, men visst blir jag påverkad. Och ledsen förstås.


Idag blev jag så ledsen, att jag var tvungen att gå in på toaletten på jobbet och fälla några tårar. Över att en av mina vänner kommer att bli tvungen att ta bort deras älskade hund, Ludde, som jag har så mycket känslor för. Som funnits i mitt liv ett antal år nu och som varit min egen hunds allra, allra bästa vän. Deras relation har varit väldigt speciell och resan som vi gjort tillsammans alla vi fyra har betytt otroligt mycket för oss alla.


Ibland kan livet vara så förunderligt.....efter att vi funnit på varandra och börjat gå lite gemensamma hundpromenader hamnade vi båda i arbetslöshet alldeles efter varandra. För mig var det allra första gången i livet. Våra hundpromenader blev väldigt viktiga och en vänskap växte fram. Vi var ett stort stöd för varandra och våra hundar var den allra bästa rehabiliteringen. Vi startade denna blogg för att också få skriva av oss våra känslor och vi hade stora drömmar som vi tyvärr inte lyckades förverkliga.


Kärlek - mellan människor, mellan människor och djur samt mellan djur och djur. Den är densamma och ser likadan ut. Varma känslor strömmar genom kroppen.


Lilla fina Ludde....ska få somna in och slippa ifrån det onda. Men, innan dess ska vi ha en härlig stund med bus, mys och godis. Och kanske även lite hopp och snurr - om inte den lilla kroppen säger ifrån. 



/Lena 




Av LeAn - 16 april 2015 20:43

      

 

Foto; L.Melin

 

Den lilla pojken i den stora mannens kropp hade aldrig fått känna sig stor. Har aldrig fått byggt ett eget hem och inrett med sina egna saker. Aldrig fått bo i egen lägenhet, aldrig fått komma hem efter ett dagsverke till en tom lägenhet.


Genom åren blev längtan stor, att få bo ensam - inte vara ensam. För ensam vill väl ingen  vara, helt och hållet. Utan bara vara ensam på egna villkor, inte den totala ensamheten - för den är inte lockande. Kanske vara särbo för äktenskapet som han levde i var inte heller särskilt bra. Eller kanske vara vän med sin fru.


Att frun var oförstående till hans fråga kunde han i och för sig förstå. Ändå ställde han den. Vi kan ju vara kompisar. Frågan hängde i luften....Frun reagerade med sitt sunda förnuft, som en vuxen bör reagera. Kompisar? Varför ska vi som varit ett par i över tjugo år, gifta i femton - skilja oss för att sen bli kompisar? Den frågan kände hon igen....från ungdomsåren. Hon kände sig ledsen, besviken och kränkt. Han ville ha frihet, leva livet innan det var försent.


Den ene förstod inte den andre...hon förstod honom inte. Behovet av att leva livet på riktigt pockade på. Stressen över att det snart kunde vara över kröp under skinnet. Leva livet....vad innebar det? Hon hade ett liv, ett hem, en familj, ett arbete, bra inkomst och bra hälsa. De hade ett liv tillsammans. Ett äktenskap som behövde tas omhand, det var hon medveten om. Men, hon ville göra det, var beredd att ändra sig...bli mer närvarande.


Åren gick, hans längtan gick inte över. Hon märkte på honom att han blev mer och mer frustrerad över att livet gick honom ur händerna. Fyllde sin tid på både längden och bredden, för att slippa "bara vara"....det som hon var bäst på. Hon behövde inga schemalagda aktiviteter, hon fortsatte bara att leva sitt liv, som hon alltid gjort. Det liv som de hade levt tillsammans, då de var så avslappnade och kunde ta dagen som den kom. Kändes som längesen nu.


En dag kommer slaget, nu är det allvar, han menar det han säger. Han kommer att ge sig av, han vill inte längre. Han måste få leva sitt liv, bygga sitt eget, inreda sitt egna hem, köpa sina egna saker - det som han aldrig fått gjort, tycker han. Leva sitt liv, göra saker, se saker, fylla tiden, komma och gå utan dåligt samvete. Han reser sig och han går. Han går till en annan, den som han redan träffat. Den som vill vara hans vän.


Hon ser honom gå och hon stannar kvar, stannar kvar i sitt hem, fortsätter att leva det liv hon levt, det enda liv hon vet, det enda liv hon haft och kommer få. 

 

https://www.youtube.com/watch?v=JXYdHGnpMK8

 

/Lena

 


Skapa flashcards