Foto; L. Melin

Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet.

Kanske låter trist, kanske låter innehållslöst, kanske låter som ett liv utan större strapatser. Ändå är det mitt liv. Och ingen dag har hittills varit den andra lik. Så enkelt kan ett liv levas.

Ett liv för mig fyllt av innehåll av både större och mindre slag, lustfyllda dagar och dagar av obehag. Stunder av skratt och stunder av gråt. Jag har fått tagit del och av det har jag tagit lärdom. Jag har fått uppleva och av det har jag fått visdom. Jag har levt mitt liv.

Som ung stod jag vid kanten och var nära att ge upp, när jag trodde att livet var slut. När känslorna tog över för att det inte fanns någon vishet att luta sig mot. När hopplösheten var större än tilliten om att allt skulle bli bra. Att livet skulle fortsätta. I sin cykliska omloppsbana.

Tvivlen var många, att inte räcka till, att inte våga stå upp, att inte våga göra sig hörd. Att inte duga som den jag var. Att inte vara älskad. Som alla unga tvivlat före och efter mig.

Idag kan jag se att jag duger, att jag finns till för mig och andra, att mitt liv har ett innehåll och mening. Jag kan reflektera över allt som finns runtomkring mig, tingen som har betydelse för mig. Jag summerar dagen och känner mig tillfreds med ....min fiskehistoria som förgyllde morgonrasten på jobbet, mötet med det nyfödda barnet och kramen till/från den strålande mamman, tröstesamtalet med en ledsen vän, plötsliga mötet och den varma kramen med en annan kär vän, den goda middagen och givande samtalet med sonen, promenaden i den sköna höstkvällen med hunden....

En dag i all sin enkelhet och inte någon annan lik.

En dag i mitt liv. 

Lena